Legenden: Stefan Nilsson
Stefan Nilsson är en av de största kämparna i Växjö Lakers-historien - och det var också han som sköt upp klubben i HockeyAllsvenskan.
Växjö Lakers fortsätter att uppmärksamma gamla hjältar och den här gången är det dags för Stefan Nilsson.
Miniliraren med det enorma hjärtat växte fram som en stor publikfavorit under sin tid i klubben.
- Det var en fantastisk tid i Växjö Lakers. Och en otrolig resa från division tusen till allsvenskan. Det var en upplevelse att få vara med från tiden då det var 15 personer på läktaren till att få se det bli fullsatt. Satsningen på hockeyn i Växjö var häftig, minns Stefan Nilsson.
- Under min tid var det bara framgång. Vi hade press på oss, bra lag och spelare som kom hit, så det var kul att hockeyn växte och att vi lyckades så bra som vi gjorde. Det ställdes krav, vi hade en ordförande som ville något och det fanns en framtidsplan. Anders Öman har varit en stark del av detta, han ville verkligen att vi skulle lyckas.
Stefan Nilsson inledde karriären i Växjö HC. Sedan stack han till Örebro för att plugga och spelade då i Örebro som han var med att ta upp i allsvenskan. Efter det avancemanget kom han hem till Växjö - som då hade blivit Växjö Lakers - och spelade där resten av karriären.
Således har Stefan Nilsson spelat upp två lag i allsvenskan.
- Ja, och två lag som idag dessutom är SHL-lag, säger Stefan.
Och som sagt, Stefan Nilsson var en publikfavorit.
- Min spelstil hjälpte nog till. Jag var en liten, ettrig och snabb spelare som spelade aggressivt. Det gynnade mig, folk gillade det där. Det spelade ingen roll om vi ledde med 8-0 eller låg under med 0-8, jag gick ut och körde samma spel oavsett, berättar han.
- Min roll handlade inte om att slå smörpassningar eller finlira, jag skulle vinna pucken till varje pris, få fram den till våra målskyttar och sedan gå in på mål, ta stryk, bana väg och hugga på returer. Det var en roll som jag fick tidigt och som jag trivdes med.
Har du fått mycket stryk?
- Jo, det gjorde ont och jag har gjort sex hockeyrelaterade operationer. Det kostade lite. Bland annat 38 stygn i ansiktet, bruten armbåge, utslitna ledband i knäna.
Stefan Nilsson var också den som sköt målet som 2003 tog Växjö Lakers till HockeyAllsvenskan - ett stort steg för föreningen.
- Vi skulle upp den säsongen. Det var inte uttalat i media och så, men vi inom gruppen hade den målsättningen. Vi kämpade för det och hade alla förutsättningar för att lyckas. Vi hade bra driv på träningarna och vann matcherna vi skulle. Jag fick äran att göra det mål som i praktiken fixade avancemanget. Det var på bortaplan i Ljungby och det var ett fulmål: ett backskott där jag slog in returen, men de räknas också. Det var fantastiskt att sätta den pucken. Dessutom mot Ljungby som alltid sett sig själva som storebror. Att då få avgöra i deras hemmaborg var jättestort.
Det målet ledde till två saker.
Det första - att tröja nummer 14 pensionerades i klubben.
- Det var otroligt stort. En ära. Jag trodde inte det var sant när jag fick samtalet om att klubben ville hissa upp mitt nummer. Jag var ingen tongivande spelare på något sätt, men jag tror att jag var en bra förebild för de yngre. Som sagt: en enorm ära.
Det andra - Stefan valde att lägga klubban på hyllan.
- Det handlade om flera saker. Bland annat skador där jag fick problem med diskbråck i ryggen. Jag visste inte om jag skulle orka komma tillbaka med all den träning som krävdes. Dessutom skulle vi precis ha barn. Det kändes som att det var dags att trappa ner helt enkelt. Dessutom kunde jag lägga av med flaggan i topp, att kliva av blev mitt eget beslut, det var inget jag tvingades till. När beslutet togs kändes det okej, men sedan var det jobbigt, man gick med en klump i halsen från matcherna och jag fick uppmaningar om att börja spela igen. Många tyckte att spelare med min spelstil saknades. Och jag saknade hockeyn en hel del.
Verkligheten i Växjö Lakers i slutet av 90-talet och början av 00-talet skiljde sig mycket från vardagen idag.
- Precis, på vår tid hade vi inte ens egna omklädningsrum utan vi fick plocka ur våra grejer varje gång. Dessutom jobbade alla heltid vid sidan av ishockeyn. Jag räknade på det där någon gång, och hockeyn tog ungefär 30 timmar varje vecka med träning och matcher. Lägg till 40 timmar arbete på det. Det var ingen glamour. Idag spelar killarna hockey och gör inget annat, så det är klart att det är skillnad, säger Stefan.
- Det tog mycket tid, men för mig var kärleken till sporten stor, jag hade vuxit upp med ishockeyn. Jag kände en stolthet i att spela.
Följer du Växjö Lakers idag?
- Jag kollar de matcherna jag hinner och kan i arenan, men det blir en del på tv också. Jag har livstids medlemskap i klubben, så jag kan se hockeyn tills jag dör (haha).
