• Huvudsponsorer

Tor 23 Feb  (1 match)
Lör 25 Feb  (1 match)
Ons 01 Mar  (1 match)
Fre 03 Mar  (1 match)
Lör 04 Mar  (1 match)
Tis 07 Mar  (1 match)
Tor 09 Mar  (1 match)
Fre 17 Mar  (1 match)
Sön 19 Mar  (1 match)
Tis 21 Mar  (1 match)
Tor 23 Mar  (1 match)
Lör 25 Mar  (1 match)
Mån 27 Mar  (1 match)
Tis 19 Sep  (1 match)
Idag  (1 match)
Lör 23 Sep  (1 match)
Tor 28 Sep  (1 match)
Lör 30 Sep  (1 match)
Tor 05 Okt  (1 match)
Sön 08 Okt  (1 match)
Fre 13 Okt  (1 match)
Lör 14 Okt  (1 match)
Tor 19 Okt  (1 match)
Lör 21 Okt  (1 match)
Tis 24 Okt  (1 match)
Tor 26 Okt  (1 match)
Lör 28 Okt  (1 match)
Fre 03 Nov  (1 match)
Lör 04 Nov  (1 match)

Historik: Ishockeyns födelse i Växjö

Växjö har starka traditioner gällande ishockey och vinteridrott. Det finns en tidig skridskokultur i staden, vilket man bland annat kan se på gamla foton där mycket folk åkte skridskor på den frusna Växjösjön. 

Detta är historien om hur ishockeyn kom till Småland och Växjö: 

40-talet

När skohandlaren Gunnar Forsberg under krigsåren på 40-talet flyttade från Stockholm till Växjö började det spelas bandy i staden och klubben IFK Växjö grundades. Gunnar hade sedan tidigare bland annat spelat bandy i AIK. Under 40-talet spelade IFK Växjö ett år i den högsta serien där bland annat de etablerade lagen Nässjö och Tranås spelade.

Gunnar Forsberg ville göra karriär inom bandyförbundet men i norra Småland fanns en stark ledare vid namn Anton Lindberg som var ordförande i Smålands bandyförbund. Han och Gunnar kom inte överens.

Samtidigt började ishockeyn spridas över Sverige, från att från början bara ha funnits i Stockholm. Den drog norrut, mot Dalarna och Leksand och Mora där den etablerades i mitten av 40-talet. Den drogs också uppåt utmed kusten, via Gävle, Sundsvall och upp till Örnsköldsvik (klubben Alfredshem blev sedermera Modo) och vidare till Umeå. Samtidigt bredde ishockeyn också ut sig söderut.

Gunnar Forsberg spolade bandyn – bland annat på grund av att han inte kom överens med Anton Lindberg – och tog beslutet att satsa på ishockeyn istället. Så det var Gunnar Forsberg som drog igång ishockeyn i Småland med Växjö som bas.

Före den 23 november 1944 fanns det blott en idrottsförening i Småland som var ansluten till Svenska Ishockeyförbundet och det var Nässjö IF som inte ens hade ishockey på agendan. På Gunnar Forsbergs initiativ samlades sju föreningar i Växjö för att ingå i Svenska Ishockeyförbundet.

Ur detta bildades Smålands ishockeyförbund 13 maj 1945. När Smålands ishockeyförbund bildades upprättades kansliet i Växjö och där ligger det kvar än idag.

1944 fanns det åtta föreningar i Småland, 1946 hade denna siffra ökat till 45.

När Smålands ishockeyförbund bildades var det bara lag från Kronobergs län med och tre lag från Växjö: IFK Växjö, Öster och Växjö Läroverk (nuvarande Katedralskolan). Bland andra lag från regionen som var med märks Hovmantorp, Lessebo, Gransholm, Alvesta och Ljungby. Anledningen till att just dessa föreningar fanns var att de kom från orter/platser med en sjö alldeles i närheten, vilket var en förutsättning för att spela ishockey. På alla orterna fanns en skridskokultur.

Första ishockeymatchen i Småland spelades 31 januari 1945 nere på en provisorisk utomhusbanan vid Strandbjörket där tennishallen (Strandbjörkshallen) idag ligger. Matchen spelades mellan IFK Växjö och Öster och IFK Växjö vann med 5-1.

Seriesystemet startades några dagar efter första matchen. Då fanns lagen IFK Växjö, Östers IF, Alvesta, Ljungby, Lessebo, Växjö läroverk och Hovmantorp med. Öster vann serien på bättre målskillnad än IFK Växjö. Under hösten 1945 bestod den idrottsliga verksamheten av tre serier och hela 21 lag. Östers IF och IFK Växjö spelade i den Södra Smålandsserien och blev tvåa respektive trea det första året.

Så byggdes första isbanan i Växjö

Ur Smålands Ishockeyförbund, Ishockeykalender 1947-1955:

”Ja, mina bästa ishockeyvänner runt om i Småland, jag skall på uppdrag från Smålands Ishockeyförbund här i korta rader söka skildra detta distrikts första belysta banas tillblivelse. Det är en liten saga, och som sådan börjar den också.
Det var en tidig söndagsmorgon hösten 1944, nere vid de gamla kreatursstallarna, som vi satte igång med det mera praktiska arbetet. Vi hade några kvällar resonerat rent teoretiskt samt planlagt vår bana. Vår första bana skulle sålunda bestå av en hög sarg på kortsidorna samt låg sarg på långsidorna med avrundade hörn. Dessa lämmars tillkomst, har på sitt samvete åtskilliga eders födslovåndor med sig på sin väg mot färdig ishockeybana. Ty jag tycker mig höra dem, som fingo sin sköna söndagsmorgons sömn störd av vårt hamrande och sågande. För att nu inte förglömma de avbrott av ekande skottsalvor, då någon av pojkarna med såg eller hammare träffat ömtåliga nagelrötter, till egen fasa, men kamraters nöje. 
Ja, i kamratligt samarbete växte trots allt, rätt snart de tolv stycken 3,50x1,20 meter stora lämmarna till. Sex sådana skulle alltså tillsammans utgöra 21 meter. De avrundade hörnen utgjorde 1,50 meter på varje sida. Banans bredd blev då 24 meter. Idealmåtten äro 26 meter. Virket till dessa lämmar bestod av 1 tums bräder, så kallade förskalning eller formbräder. Jag kan i detta sammanhang inte undgå att nämna hur Diös ishockeypojkar anskaffade sitt virke. De inte bara fällde den skog som behövdes utan sågade också själva upp detta virke, som gick åt till banans sarg. Heder åt sådan företagsamhet! Men för att återgå till arbetet, så gjorde vi först, för att slippa att mäta på varje läm, en så kallad mall. Denna bestod av två bockar, bestående av två så långa plankor, som den färdiga lämmen skulle vara, Över dessa, på exakt avstånd, spikade vi så ett par ribbor på tvären. I dessa fack placerades så de reglar som skulle sammanhålla planket. En ribba som bildade överkant, samt en i underkant, gjorde, att sedan reglarna lagts ner i sina fack, var det bara att fylla avståndet mellan ovannämnda kantribbor med bräder och sedan gå på med spikningen. Men glöm inte alla Ni, som tänker bygga sarg, att sedan lämmen spikats färdig, vända den och mycket noga klinka varje spik. Om nu till reglar bara använts 1 tumsträ. Se också noga till att mallen är absolut i vinkel.
Så skulle vi då börja att tillverka den låga sargen, som skulle bilda långsida av banan. Jag vill på det bästa, både ur spelares säkerhetssynpunkt, som för publikens del, dock råda Eder alla som står i befattning med att bygga en bana, att från allra första början gå in för en hög sarg. Men som sagt, det var om vår första bana denna artikel skulle handla. Så därför får jag hålla mig till den låga sargen. Den överlevde dock ej mer än en säsong ty året därpå byggde vi hög sarg och har stortrivts med den, så ock de förnämliga gäster som där har spelat. Vår låga sarg bestod av 2x6 tum breda plankor sammanspikade medelst knapar på baksidan. Härigenom fingo vi en 30 cm hög och bra sarg. Vi skulle så ge oss i kast med de mera besvärliga hörnen. Dessa skulle vara avrundade och därför beställde vi hos en smed 12 st 3 meter långa vinkeljärn. Vinkeljärnen voro böjda med en radie av 1,50 meter samt borrade med ett ¼ tums hål på var 10:e cm för fastsättning av bräderna. Till dessa hörn använde vi 1 tums spåntade bräder. Ty genom spånten fingo vi en jämnare yta. Detta arbete höllo vi på med varje söndagsförmiddag till framåt jul. Här avbrötos vårt banbygge, ty vi voro 5 stycken spelare som skulle fara upp till Stockholm och under veckan mellan jul och nyår gå igenom en instruktionskurs i ishockey. På denna kurs gällde inte bara att lära spelets grundprinciper, utan också få tips om hur en bana borde se ut. Det är ju alltid lättare att, när så är möjligt, få ta del av en färdig bana, än enbart följa ritningar och arbetsbeskrivningar.
Efter hemkomsten från denna kurs vidtog så uppsättning av våra under hösten tillverkade lämmar. Det blev en lustiger dans må ni tro. På dagarna monterades det upp sargar och om nätterna spolades för att få is. I stolpar, uppsatta för uppbäring för elektrisk armatur hängde elektriker och monterade stålwirar, som sträckte sig i tre strängar i banans längdriktning. Dessa förstärktes på mitten av en bärande stålvire som gick tvärs över banan.
Efter några dagars och nätters hektiskt arbete stod så äntligen denna bana färdig. Klockan 20 den 31 januari 1945 kommer att stå som den Småländska ishockeyns premärdatum. Den första matchen skulle gå av stapeln mellan IFK Växjö och Östers IF. Högtalamusiken ljöd och i strålkastarnas ljussken sköto Olle Vidéns kamerablixtar titt och tätt, för att föreviga för kommande släkten en ny sports premiär i all sin fascinerande glans. Publiken trivdes, det här var något nytt som med geist och färg över, att se dessa pojkar skrudade i färggranna dräkter i yster lek kämpande om en svart trissa. Trots sin ringa vetskap om regler, rycktes publiken med och kom troget vid varje match. Sporten hade slagit igenom den saken var klar. Även ekonomiskt visade den nya sporten klar favör, framför den dyrbara och blott om söndagarna förekommande bandyn. 
Ishockeyn var introducerad och hade givit Växjöborna ett nytt intresse att ägna de långa vinterkvällarna åt. Tisdags- och fredagskvällarna var en formlig folkvandring till vår bana, även då bitande vintervärder rådde. Jag kan omtala en händelse som belyser detta. En kväll, det blåste och snöade ganska mycket, kom det en herre fram och dunkade mig i ryggen där jag stod vid sargen som åskådare och fällde uttrycket: ”Det här har ni gjort mycket bra!”. Den tid man offrat och det arbete som nedlagts betalas många gånger om, av detta från hjärtat kommande erkännande. 
Till sist en uppmaning till Eder alla! Bygg ishockeybanor och ge Eder själva såväl som Eder ortspublik möjlighet att känna det fascinerande vinterspelet ishockey. Det kommer att giva Eder alla många minnesvärda vinterkvällar.

Växjö i december 1946.

Med idrottslig hälsning
Göte Malm”

50-talet

Under den här tiden växte ishockeyn och det började byggas naturisbanor med elljus vilket gjorde att de kunde tränas och spelas matcher på kvällarna. Små arenor börja växa upp på många ställen kring Växjö under 50-talet: Braås, Öjaby, Moheda, Vislanda, Nöbbele, Hovmantorp och Lessebo. I slutet av 40-talet fanns det bara en enda konstisbana i Sverige och det var Stockholm Stadium, i övrigt var ishockeyn beroende av bra vintrar för att det skulle spelas matcher.

Under 50-talet fanns två föreningar kvar i Växjö: IFK Växjö och Öster. Växjö Läroverk lade ner till lag efter bara ett par år. IFK Växjö fanns kvar inom hockeyn till någon gång i mitten av 50-talet. Föreningen valde att prioritera friidrotten, och istället skapade ishockeyn med Gunnar Forsberg i spetsen Växjö IK. Parallellt fanns också Öster kvar, och de kvalade flera gånger till högsta serien. Men föreningen valde att prioritera fotbollen och plocka bort ishockeyn, och den sektionen gick istället in i Växjö IK – och således fanns det bara en ishockeyförening i Växjö i början av 60-talet.

Den första inomhushallen byggdes i Jönköping – Rosenlundshallen – och den stor klar 1958/59. Samtidigt så började det byggas fler konstisbanor, men eftersom dessa var dyra så hade många mindre orter – som Braås, Moheda, Vislanda, Hovmantorp och Lessebo – inte råd att skaffa dessa, och därmed försvann också hockeyn från dessa orter och började koncentreras till tätorter med konstisbanor. Från att över 120 föreningar varit med i Smålands Ishockeyförbundet så minskade det undan för undan, och idag, när man måste ha en hall, är antalet föreningar i Småland nere på kring 25.

Naturisbanan i Växjö låg alltså vid Strandbjörket. Mellan jul och nyår 1959 invigdes Värends konstisbana som byggdes där Växjö Ishall ligger idag. Växjö IK mötte då Malmö i en träningsmatch. Värends konstisbana byggdes sedermera om till en hall, och 1970 invigdes Växjö Ishall.

60-talet till 90-talet

Växjö IK levde kvar till någon gång i slutet av 60-talet, men övergick sedan i Växjö HC som levde kvar till 1997 innan föreningen gick i konkurs och blev Växjö Lakers Hockey. Växjö Lakers Hockey skulle från början hetat Växjö Lake, men till slut blev det Lakers.

Fyra år senare – bara sex år efter bildandet – klev Växjö Lakers upp i nästa högsta divisionen, HockeyAllsvenskan. 

00-talet fram till idag (2014)

2008 hamnade Växjö Lakers i en ekonomisk kris. Då tillförde fans och företag - tillsammans med Anders Öman och Michael Marchal - det kapital som räddade klubben. Året efter, 2009, spelade Växjö Lakers i kvalserien för första gången och 2011 vann föreningen kvalserien och tog steget upp i Elitserien. Samma höst, 17 september 2011, invigdes nya VIDA Arena. 

Under den första elitseriesäsongen plockade Växjö Lakers som nykomling 77 poäng – bäst genom tiderna – och slutade nia i grundserien. Växjö Lakers-koncernen visade efter säsongen 2011/12 ett positivt resultat på 10 miljoner kronor, och då togs också beslut om att betala tillbaka kapitaltillskottet som sköts till av företag och fans 2008.

2014 blev Växjö Lakers trea i SHL – som högsta serien heter från och med säsongen 2013/14 – och tog sig därmed till första slutspelet någonsin, där det till slut blev förlust i semifinalen mot Färjestad.

Tack till: Roland ”Masen” Johansson, Thorwald Dahl, Växjö Stadsbibliotek m. fl.

Text: Jonas Gustavsson.